Förord: i onsdags då vi satt och drack lite pre-födelsedagskaffe med diverse svärisar och föräldrar håller 2-åringen på och pynjar med mjölkburken. Korken faller av och rullar iväg så hon inte når den. Varpå hon utbrister saken, saken. Lite besvärad tystnad uppstår. Men jag bortförklarar det för mig själv och maken att hon visste säkert inte ordet för kork så hon sa saken som i grejen, tingesten i stället.
True stories of today:
2-åringen sitter och äter frukost medan mor är på övre våningen. I trappan ner hör modern "Poppe sitin, saken saken saken". Gose-kaninen är insmetad i yoghurt.
2-åringen kör med leksakstraktorn varpå den välter i kurvan "Åhå, voi saken".
Saken är bara den att det inte alls känns som ett "svärord" jag själv använder. Det känns främmande i min mun. Något jag inte själv använder spontant. Men någonstans ifrån har hon ju fått det. Och det är så lustigt hur ofta hon prickar rätt med när och i vilken situation och vilket sammanhang det används. Försöker att ge det meningen "grejen" nu då hon nämner det. Försöker också tänka att det finns ju värre ord hon kunde ha plockat upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar