I kväll har vi alla varit delaktiga i då nya babygymmet monterades. Tog ingen mammalåda denna gång eftersom det kändes lite onödigt. Har inte använt nästan något ur 2015:s låda förutom alla tre halarna och sovpåsen, helt fantastiska saker! Tindra har och kommer att växa ur dem alla tre tills tvåan skall ärva. Alla kläder var alldeles för tokiga modeller och storlekar åt vår förstfödda (plus att jag sorterade bort allt ohyggligt brunt ur den). Men kanske något passar vår andra fröken, hittills är hon ju lite annat format...Anyway, vi tog pengarna denna gång och satsade på ett ljuvligt babygym och en kommande matstol åt Tindra.
I går, en vecka och en dag efter förlossningen kände jag att jag hade lite mer energi. Predikade åt maken hur bra det kändes, hur skönt det var, hur roligt det var att orka börja göra något igen, att jag till och med var hungrig. Jag hängde och vek tvätt, plockade ur och i diskmaskinen i flera omvarv, var på några tiotals meters promenad, tog in Tindra och vagnen efter middagsluren, lyfte henne ur och i matstolen flera gånger, klädde på henne och skickade ut henne, busade med henne på kvällen (lyfte flera gånger) och avslutade med att natta henne och lyfta henne i säng. Hann bara lägga mig själv och slappna av så kom de första ilningarna. Dragningarna, spänningarna, trycket och de molande dunkningarna. Foglossningen! Mitt dumma nöt som trodde det skulle vara så enkelt, att jag skulle slippa så lätt undan efteråt. Man skall inte gapa om saker och ta ut segrar för tidigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar