En till

"Tänk att vi har en till!", sa jag åt maken idag och kastade ett menande öga ner i babynestet. "Ja tänk", svarade han. Och så var stunden förbi. 

Det var inte alls i närheten lika pluttenuttigt om himlastormande omvälvande att komma hem med tvåan. Inga timtal i soffan med knytet i famnen eller på bröstet, inga tårögda ögonblick då vi tillsammans beundrar vårt senaste underverk, inga mysstunder och seriemaraton med en liten snusande tätt intill. Istället byter vi av varandra med hushållssysslor, en upp och ner storasyster, en närhets- och uppmärksamhetssökande hund, en trött och lite sliten mor och allt som bör göras däremellan. 

Vi har knappt fått tvåan att fastna på bild en gång. Det var direkt mer vardagligt och praktiskt att fundera på nu. Bubblan var inte riktigt lika rosa den här gången. 

Och jag kan faktiskt sakna tiden på bb, där existerar inget annat än symbiosen du-och-jag. Där är (åtminstone min) babybubbla fullkomlig och allt annat oväsentligt. 

 

Och jag hinner redan fundera "Hur skall man räcka till?!?", "Hur skall vi hinna ge flickorna all den kärlek, närhet och stöd de behöver?", "Hur skall det bli rättvist?". Hur gör ni folk med ännu fler barn?!??

 

Så älskad och så fin. Bara mamma blir lite piggare skall kvällarna bli din och min. Då storasyster sover och de andra är på promenad. Då skall vi tanka den närhet som åtminstone jag behöver!