Då vi flyttade in i huset var det som om en pollett trillat ner för Freddi. Sen dess har han inte massakrerat en enda kudde eller annan grej som är "vår". Från första stund har han låtit Tindras saker vara. Utan att vi på något aktivt sätt lärt honom vilka som är hennes, det var som om han bara visste. Fast vi lämnat dem på golvet över natten och ibland glömt dem där då vi åkt iväg så har han låtit dem vara i fred. Till och med alla hennes kramdjur har fått leva i lugn och ro (hittills i alla fall). Det är bara maten hennes som är lite svår att låta bli då den står och tinar eller svalnar på köksbänken.
Nu har ju då vår dotter börja åla sig framåt. Kan ta sig till en bestämd punkt A. Ganska snabbt också...Och det går inte alls lika bra med hennes förståelse. Trots ihärdiga "nej", "ajaj", bortplock och förklaringar att det är Freddis saker samt framkastande av alla hennes miljoner små leksaker, så är det ju alltid så mycket intressantare det han har än de egna grejerna. Tänk att det från första början är så, att det förbjudna alltid lockar mest. Oberoende vad det gäller. Så otroligt fascinerande att se och att få följa de små livens utveckling!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar