Tindras äldsta kusin blir konfirmerad om två veckor och det var dags att införskaffa damens första festutstyrsel. Jag hade ju redan köpt en klänning i Tuuri och var bara på jakt efter en fin kofta. Men i går var vi till Vasa med mommo och så hade de -50% på spetsklänningar. Mommo kunde således inte lämna den i affären och hem kom vi med en ny klänningen och en huvudrosett. Samt strumpbyxor. Så bedårande sött så jag blir lite tårögd. Försöker som bäst förhandla med maken så jag kunde komma med och se henne live i det också. Köpte också några klänningar till och en fin spetsbody att ha under romperna. Blir som så lätt att en bara handlar åt barnet, det finns ju så himla mycket fint och det mesta passar dem.
Sen är en ju nog lite tassig också. Hade "stadsvagnen" med igår och den är helt super att gå i stan med, men inte så super att ta sig förbi ojämnheter och upphöjningar eftersom den är plast och stel som en pinne. Skulle dra den uppför en ramp men helt löjligt smala lister att gå på och dessutom for etta bakhjulet utanför rampen och det var helt elände. En supersnäll och vänlig herreman i typ 45+ steg upp från ett café i närheten och kom och frågade (på svenska!) om jag behöver hjälp. Vad tror ni jag svarade?! Jo; nej tack det går nog bra. Han tittade lite konstigt på mig och sa sen att han hjälper nu till och bär upp vagnen. Hehe, tack tack! Alltså, det var ju helt uppenbart att jag behövde hjälp men tror ni att det gick att erkänna och tacksamt ta emot på första. Måste bli så bättre på det! Det är ju inte heller direkt vardag att uppleva något sådant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar