I dag skulle min älskade mommo ha fyllt 80 år. I bland känns det fortfarande overkligt att hon gick bort i början av året. Jag bara tänker automatiskt att hon ännu lever och bor på boendet.
Minns med värme i hjärtat då vi brukade springa över pissdiket hit* då vi var små. Hur vi alltid var välkomna hit efter skolan då mamma och pappa var på jobb. Hur mommo brukade komma in till oss på morgonen efter fähuset eftersom någon var så nervös av sig och inte ville vara ensam. Hur hon bjöd på plättar med sylt och grädde, stekt fläsk, rå lök med korv, vaniljglass med rårörda hallon, Kingis-glassar fanns alltid i frysen, kaffe och en sockerbit mellan läpparna. Hur hon brukade sitta uppefter väggen i sin solstol från tidig vår till sen höst och njuta av solens strålar. Hur hon gick med duken på huvudet och gummistövlarna på fötterna.
Jag hoppas att också Tindra skall känna den glädjen då hon springer över pissdiket fast åt andra hållet, till sin mommo.
*jag skriver hit fast jag sitter i mitt eget hus i min egen storstuga. För det är nog fortfarande mommo och moffas. Jag ser det inte som vårt, än. Speciellt då jag rör mig över gården och i uthusen är det deras (bortsett från att mommo aldrig skulle ha släppt det så ödigt och lerigt och råddigt på gårdsplanen hehe). Kanske inte då vi är inne hos oss, vi har ändrat så pass mycket i alla rum + planlösningarna att det inte finns kvar något av det gamla och hur det såg ut då hon och moffa hade hela huset. Men då jag tittar ut genom fönstren och över gården är det nog bara som förr då vi var här "på sköjto". Det är inte min gård och inte mitt hus, än. Förhoppningsvis blir det nog så en vacker dag. Men än så länge är det så pass nära på att det känns som deras mer än som vårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar