Vaknade (eller strittade ur sängen) till brandvarnarnas tjut i morse. Det tog någon halvminut av yrande i huset före jag insåg att det var falskt alarm, igen. De är så himla superduperöverkänsliga våra varnare och jag har ingen aning om vad de reagerade på i morse. Men i mörkret och sömnen är man ändå lika virrig och skräckslagen. Och morgonen var förstörd. Ungefär som då du försover dig och halva dagen är förstörd.
Förmiddagen fortsatte sen i sorgens tecken. Var på Bastis begravning. Blott 25 år gammal fördes han till sin sista vila. Andra barnet föräldrarna lägger i jorden och jag undrar hur de orkar. Hur överlever du? Hur tar du dig vidare? Mitt hjärta vill brista varje gång jag är på en begravning och ser de anhörigas enorma sorg. Det bränner i halsen och tårarna rinner. Det känns så himla orättvist då unga typer tas bort från jordelivet.
Dagens begravning var mäktig, brandmän i utstyrsel som stod på rad längs kyrkgången och som gick kortege med flagga och allt. Får tårar i ögonen bara jag tänker på det. Är lite mer tacksam över och kär i de mina ikväll. Pussar lite extra på Tindra och kramas några extra tag med maken. Livet är så skört så skört och du vet aldrig när sjukdomen eller döden lurar runt hörnet. Speciellt inte här i Vörå, måste finnas ett stort svart cancermoln här efter Tjernobyl eller något. Så himla många som drabbas.
Ta hand om de dina, nära och kära! Även om de irriterar dig till vansinne ibland är livet så kort och så skört. Visa att du bryr dig om dem och att de är viktiga för dig. Kram till er alla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar