I går kom dom hem. Båda två. Stor och liten. En från bädden. En från vcs. En med mer lugnande. En med nässlang. Ingen av dem äter just. En minns inte. En har låst sig.
Jag önskar bara att de båda skall klara sig nu och hållas hemma en tid!
Det gör ont i barnbarnshjärtat att se hur människan krymper. Blir en skugga av sitt forna jag. Så småningom en börda för de närstående. I värsta fall en fara för sig själv också. Och inget kan man göra.
Det gör ont i moster&fadderhjärtat att se hur hjälplös människan är. Den lilla älskade typen som fick en sån hård start och har så mycket framför sig än. Men som skänkt oss så mycket glädje och kärlek redan. Med en blandning av sin mors, fars och mosters envishet har jag viss förståelse för situationen den senaste veckan. Och inget kan man göra. Men jag tror också det är den envisheten som kommer att hjälpa honom genom kommande operationer och svårigheter.
Det är morgonens tankar från flygfältet. Nu skall jag snart boarda flyget. En snabbvisit i Staden. Det är bäst nu, då allt ligger framför en :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar