...till mitt liv i Helsingfors är bruten.
Jag gav vidare nyckeln idag. Med tungt hjärta.
Om man ändå skulle stå där i livet igen, påväg ut på ett stort äventyr, påväg till första riktiga jobbet, påväg till ny stad och nya möjligheter. Påväg bort från landet och tristessen.
Ooooh, vad jag är avundsjuk på H just nu. Att ha allt framför sig. Jag minns hur ivrig man var, allt nytt och omtumlande, svamlande och försök att hålla reda på saker och intryck intryck intryck. Spännande tider. Möjlighet att utvecklas och hitta sig själv och sin yrkesroll, alla drömmar och tankar och idéer man hade (före man sett ngt av verkligeheten :p).
Nu blev ju saker och ting inte riktigt som jag tänkt mig, och jag hann ju inte riktigt med det jag skulle då jag var där långt borta...det avbröts mitt i före jag var redo.
Men jag ångrar absolut inte att jag åkte, det var det bästa jag gjort. Bevisat för mig själv att jag klarar av det och kan ta vara på mig själv och ta mig framåt (till viss del, har fortfarande traumatiska minnen över bussresor på Esbo landsbyggd osv i färskt minne...)
Separationsångesten är stor och jag tröstar mig med ett glas rött denna afton.
Sen då jag kryper under täcket bredvid min snarkande korv ikväll kommer jag att komma ihåg varför jag lät mig välja som jag gjorde då för ett antal månader sen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar